söndag 28 oktober 2012

My gear

Sedan man började med löpning, så har man börjat intressera sig för de saker som finns runtomkring. Det har faktiskt inte hunnit bli så mycket. Men nu finns det några saker som jag använder vid mina löppass:


Min pannlampa som jag fick som en minipresent av mina föräldrar efter att gjort en bra halvmara. Den har kommit väl till pass ett par gånger nu, framförallt, när det har blivit mörkare nu om kvällarna och jag inte har någon större chans att springa i ljuset. Det är en Silva, jag har inte jättebra koll på olika pannlampor. Men hittills är jag väldigt nöjd.



Min kära GPS-klocka. Nike + Sportwatch GPS köptes dagen efter mitt förjävliga lopp ute på Ingarö (Paradisloppet), som någon sorts revanschpresent. Min första tid med klocken var inte alls så kul. Den funkande inte alls och efter ett tag, lyckades denna komma tillbaka och sen var det internettjänstens tur att göra sin frånvarande. Men nu funkar det här bra och jag känner mig nöjd med köpet. Det har varit en ren fröjd att klocka mina tider, se mitt kilometersnitt. Den har pushat mig till en nivå, jag inte tror, hade varit möjlig utan denna koll.


Ett par Nikehandskar tillhör numera min löparmundering. De köptes rätt nyligen och jag har bara använt dessa ett par gånger. Jag kan i detta kalla höstrusk, säga att de inte är särskilt värmande under en del av löppasset. Men när rörelseenergin är igång och passet har pågått en stund, så får man upp ångan i dem. En liten fördel är att det är lättare att sköta klockan med dessa, en annan är att det finns en liten nyckelficka på dessa. Frågan är dock, om de klarar att möta vinterns kalla käftar. Troligtvis inte.


Ögonstenarna och de absolut viktigaste inslaget i min löpning. Mina Adidas Supernova Sequence 4. Våren 2011 hade jag gjort slag i saken och skulle utnyttja min friskvårdspeng, köpa ett par ordentliga joggingskor (som var mitt modesta mål då). Innan hade jag sprungit i gamla grusfotbollsskor i ett par år, det låter helt sjukt. Men så var det faktiskt, jag hade inga större tankar om klädsel eller utrustning den tiden. Jag klev in på en Stadiumbutik och vi tittade på mina fötter och säljaren föreslog dessa, de kostade väl c:a 1200 kr, om jag inte minns fel. Inte ens hela min friskvårdspeng skulle täcka upp, jag var tveksam till säljarens förslag till dessa skor och tittade på andra i butiken. Men jag testade dem ett par gånger i butiken, de kändes lite konstigt och inte alls lik några andra skor jag någonsin testat. Efter en stunds funderande slog jag till på dessa.

Under de 2-3 första veckorna i dessa skor under löppassen, så upplevde jag en extrem smärta. Nog har man varit med om att nya skor, kan göra ont i början. Men det här var verkligen, så att tårar kunde komma närsomhelst. Jag var inte alls nöjd med mitt inköp och funderade på att gå tillbaka till mina grusfotbollsskor igen. Efter ett tag, började smärtan ge med sig och till slut, började sakta, men säkert acceptera mina nya vänner.

Idag skulle jag vilja påstå att det här är en stor anledning till att jag tycker att det är kul att löpa. "Studset" i hälen, gör så att man flyger fram, när man är ute på fältet. Det är njutbart att springa. De har varit med mig på samtliga löppass under 1,5 års tid och alla 21 lopp den här säsongen. Skorna är faktiskt i fin form, men jag kommer givetvis hitta nya vänner, som kommer att göra dessa sällskap. Men de här var de första skorna och jag kommer alltid att älska dessa.


Okej, det här tillhör inte min "Gear". Men det är aldrig fel att slå sig ner i ett varmt bad efter ett löppass och läsa en tidning, som man kan fördjupa sig i. Även om inte Runner's World är den bästa tidskrift jag har läst, så skänker det åtminstone en stunds skön läsning.

---
Under lördagen började jag springa mitt första terrängpass på länge, men bröt efter 2,5 km. Jag hade inte energi och jag orkade inte helt enkelt. Mycket besviken över detta, vände jag hemåt och 3 timmar senare i kvällsmörkret, gav jag mig ut igen. Jag är en tjurig jävel, jag låter sällan ett misslyckade stå i vägen, utan jag ger inte upp utan en fajt. Min annars så hyggliga klocka, ville inte synka med satelliten. Så jag körde utan den och det blev 7,5 km pass utan tidtagning, ute i mörkklädd terräng.

Det var faktiskt härligt, att för en gångs skull inte behöva pressa sig själv till tröskelpass och bara njuta av att få springa. Det får jag nog säga, där har jag nog inte varit helt snäll mot min kropp, som har fått åtskilliga tröskelpass på varandra. Nu blev det ett lugnare pass i 4:30-tempo. Det var skönt för kroppen, vill jag lova.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar