En av löparens dödssynder

Att spela innebandymatch tar på krafterna. Alla de där start och stopp, sätter sig helt klart på hela kroppen och gör sig kännbara under en bra tid framöver. Samtidigt som jag alltid älskar träningsvärk i de flesta former. Nu gillar jag även skavsår i små doser också, sjuklig som jag är. Inte nog med att jag dagen innan hade sprungit ett 22 km-pass i skogen. Med lite mer än en timmes vila när jag väl var hemma, så förberedde jag mig för nästa pass. Ett 18 km pass i skogen. Vi kan väl säga att psyket inte riktigt ville den här gången överhuvudtaget. Jag har dock gett mig fan på aldrig ge upp och har jag bestämt att det är ett pass då, den tiden och så långt, nog fan blir det så utan käbbel. Jag hade en extrem värk i ena ljumsken och vi kan väl med lätthet säga att det var väldigt tung uppvärmning. Utan glädje och utan lust. Ändå stod jag där för att tuta och köra på min startpunkt. Så sprang jag iväg.

Underlaget väldigt klurigt och extra jobbigt för redan trötta ben. Passet skulle helt klart bli ett betydligt lugnare än det dagen innan (4:26-tempo i lördags). Under första halvan av passet, så kommer en av de där dödssynderna som man inte får göra som löpare. När man har det som allra jobbigast så tänker jag på nästa löppass. Som jag vet är två dagar senare. Tror ni att man blir peppad av detta? Absolut inte. Snarare tvärtom. När det är som tuffast, så inser jag att det är mer än halva passet kvar samt att jag tänker redan på ett ett potentiellt nytt pass som kan bli tufft. Det det där händer ibland när det är som svårast. Det gör löpningen ställs på sin spets. Jag försöker utöver att jobba med den själva fysiska löpningen, att jobba med det mentala och jag har stegvis blivit bättre på detta. Samtidigt som jag det ibland kommer återfall. Hur passet gick? Helt ok. Blev nämnda 18 km på  4:35. 

Nu sitter jag här efter det där nästa löppasset också. Igår var det innebandyträning och det märks att jag är inne i en tuff träningsperiod. Dagens pass då? Det blev ännu knepigare, eftersom väglaget hade blivit värre. Jag sprang ändå asfaltsrundan den här gången, men det var inte bättre för det. Hungrig som attan också. Jag sprang den klassiska asfaltstian på 4:14-fart. Absolut inget att hurra för, men samtidigt så tänkte jag inte på nästa pass och jag lever i nuet. Ännu ett pass att bocka av. Inget konstigt med det.